Det första besökaren till Engelsbergs bruk möter är den imponerande hyttanläggningen. Alla tillhörande byggnader utom kolhuset finns bevarade i stort sett som de såg ut efter den stora ombyggnaden 1879. Och inte bara byggnaderna är bevarade, utan också de maskiner och annan utrustning som användes vid järnframställningen. Och det är så enastående att UNESCO förklarat hela bruksmiljön som världsarv.
Idag skiner hela miljön, men så har det inte alltid varit. Hyttan köptes 1916 av Avesta Jernverks AB , dvs Johnsonkoncernen, och togs ur drift redan 1919. I princip lämnade man bara allt som det var den sista arbetsdagen, låste dörrarna och gick hem. Normalt skulle väl allt ha rivits, men ägaren, generalkonsul Axel Ax:son Johnson, som hade ett stort kulturhistoriskt intresse, såg till att byggnaderna fick stå kvar. Hus mår dock inte bra av att bara stå, och på 1960-talet hade förfallet gått ganska långt.
Då beslöt ägaren att i samarbete med Riksantikvarieämbetet rusta hela bruksmiljön. Upprustningen skedde i etapper under 1970-talet och ledde så småningom till den välansade kulturpark som området är idag.
Om man står på platsen för det gamla kolhuset ser man till vänster en byggnad med en vit skorsten. Det är rostugnsbyggnaden. I det stora huset till vänster finns själva masugnen. Bakom rostugnen och intill masugnen ligger malmkrossen.
Malmen kom till hyttan i stora stycken. Dessa slogs med släggor sönder till mindre bitar. Detta var ett kvinnoarbete. De mindre styckena fraktades sedan upp i rostugnskransen med hjälp av så kallade malmhundar, där malmen med en sinnrik självtippningsanordning tömdes ner i ugnen. Rostningen skedde för att rena järnet från föroreningar som arsenik och svavel, och också för att ta bort vatten och kolsyra.
Fortsättning följer …
Ingmars värld 