Järnframställning vid Engelsbergs bruk

3. Krossning av malmen

Även om malmen hade krossats till mindre stycken före rostningen var dessa för stora för att kunna smältas i masugnen. Därför passerade malmen på sin väg till masugnskransen en malmkross, som malde ner den till hasselnötsstora bitar. Krossning av malmen kallades för bokning.

Vattenhjulet

Från malmbåsen kärrades malmen in på en plattform som låg över malmkrossen. Krossen drevs av ett stort vattenhjul och bestod av två grova, räfflade valsar.

Vals

Den ena av dessa var fäst vid vattenhjulets axel.

Grop

I golvet över valsarna fanns ett hål i vilket malmen tömdes. När vattnet drogs på och hjulet började snurra vreds valsarna mot varandra.

Malmen krossades mellan deras tänder och ramlade via en ränna ner i en malmhund, som därefter med hjälp av ett spel drogs upp till masugnskransen. Krossens vattenhjul drog också malmhunden.

Hundbana

Annonser

Järnframställning vid Engelsbergs bruk

2. Rostning

Den första åtgärd som vidtogs med malmen sedan den kommit till hyttplatsen var rostning. Vid rostningen upphettades malmen för att avlägsna vatten och kolsyra och föroreningar som svavel och arsenik. Genom upphettningen blev malmen också spröd och lättare att senare krossa i mindre stycken.

Av gammalt hade man rostat malmen i öppna gropar. I en sluttning grävdes en grop som fordrades på tre sidor med sten eller slaggtegel. Den fjärde sidan var öppen. Gropen fylldes med ved. Sedan varvade man malm med småkol i flera varv och täckte det hela med kolstybb. Så antände man veden och genom den hetta som bildades rostades malmen.

Mot slutet av 1700-talet började man experimentera med riktiga ugnar för rostningen, och 1808 byggdes den första upprättstående rostugnen.  De här ugnarna var vedeldade. De fungerade inte så bra, och fick därför inte så stor användning. Det var först sedan övermasmästaren Nils Starbäck (f. 1796, d. 1856 i Västerås) hade lyckats konstruera och bygga en ugn som eldades med masugnsgas som riktiga framsteg gjordes.

I Engelsberg rostade man länge i gropar, men 1848 lät dåvarande ägaren, Gabriel Caspar Timm, ovannämnde Starbäck uppföra en rostugn av egen konstruktion vid hyttan. Det finns bevarad en instruktion av Starbäcks egen hand för skötseln av rostugnen. Av denna framgår, att det inte var något enkelt jobb att sköta ugnen. Man måste se till att den värmdes upp långsamt för att den inte skulle spricka. Det kunde ta upp till en vecka innan man kunde elda för fullt. Denna första tid eldade man med ved, men när ugnen kommit upp i temperatur övergick man till att elda med de gaser som bildades i masugnen. Sedan gällde det att hålla en jämn värme runt om i ugnen och se till så att inga allt för små malmbitar tömdes i. Det skulle nämligen göra det hela för kompakt. Starbäck rekommenderar kuber med en sida av 6 till 8 tum.

Dessutom kunde det finnas andra problem att se upp med:

Pojkar

Starbäcks rostugn användes fram till omkring 1880, då den rostugn vi ser idag restes. Den är av Ernst Willgott Westmans (f. 1823 i Linköping, d. 1891) konstruktion.

Rosthus

Malmblocken som kom från gruvorna var för stora för att kunna gå direkt i rostugnen. De måste därför först slås sönder i mindre bitar med slägga på hyttbacken. Detta kallades handbokning och var ofta ett kvinnoarbete som pigorna fick utföra. Efter denna första krossning på hyttbacken fraktades så malmen med en liten vagn, kallad malmhund, uppför malmbanan till toppen av rostugnspipan.

Malmhund

Här tömdes malmhunden automatiskt och gick tillbaka för att fyllas på nytt.

Toppen

Hunden drogs upp genom en fascinerande teknisk konstruktion.

Teknik

Från det stora vattenhjulet som drev blåsmaskinen (mer om den senare) överfördes också kraft till en lång axel som över malmkrossens tak nådde en kraftig kätting. Denna kätting var via ett par hjul uppe på rostugnsbyggnaden fäst vid malmhunden och kunde så dra den uppför malmbanan.

Rostugn

Rostugnen eldades med masugnsgas. Denna fördes via ett rör från masugnen till ringtrumman runt rostugnens nedre del och därifrån via gasgluggarna in i gaskanaler i ugnens väggar. Spettgluggarna där ovanför användes om malmen packade sig för hårt längs ugnsväggarna. Då måste ugnsskötaren klättra upp på en stege och via gluggarna med ett spett röra om i malmen.

Ungefär varannan timme rakades rostad malm ut ur ugnen via uttagsgluggarna och motsvarande mängd orostad malm fylldes på. Den rostade malmen fördes på skottkärror ut över malmbåsen och tömdes där. Det var olika bås för olika sorters malm. Det var viktigt att man noga skilde på malmsorterna, eftersom varje sort krävde sin speciella behandling i masugnen.

Järnframställning vid Engelsbergs bruk

1. Järnmalm

Järn förekommer i naturen praktiskt taget enbart i förening med syre. I det järnhaltiga mineralet ingår också andra kemiska ämnen som till exempel svavel, fosfor, kvarts med mera.

Om det järnhaltiga mineralet innehåller så stor andel rent järn att det är ekonomiskt lönsamt att bearbeta det kallas mineralet för järnmalm. Malm är alltså inte en geologisk utan en ekonomisk beteckning. Mineral som inte innehåller tillräcklig andel metall för att vara brytningsvärd kallas gråberg.

Vad som betraktas som malm varierar alltså beroende av aktuella produktionskostnader.

Med avseende på den kemiska sammansättningen indelas järnmalmerna i tre huvudgrupper.

Den första gruppen är limonit, vilken kanske är mer känd som sjö-och myrmalm. Den består av korn eller klumpar som avsatts ur järnhaltigt vatten. Avsättningarna av järn hämtades ur vattendragen och kunde bearbetas direkt. Denna malmtyp är idag av underordnad betydelse.

De andra två järnmalmerna bryts i gruvor. Malmen är då blandad med gråberg och malmen innehåller också olika föroreningar. Den måste alltså behandlas på olika sätt för att man ska kunna utvinna järnet, vilket vi kommer att se i det följande.

Hematit eller blodstensmalm är en omagnetisk malm, som förekommer allmänt i Bergslagens malmfält. Om man repar den med ett vasst föremål får repan en röd färg, vilket gett upphov till namnet blodstensmalm,

Magnetit eller svartmalm är en gråsvart järnoxid. Den är magnetisk och därför lätt att separera från gråberget. Magnetiten ger att svart streck vid repning. Den är vanligt förekommande i de norrländska malmfälten.

Engelsbergs bruk – herrgården

Engelsbergs bruk grundades av Per Larsson Höök vid slutet av 1600-talet. Höök köpte, byggde och renoverade hyttor och hamrar i ett område nedanför sjön Snyten och lade därmed grunden till det bruk som han så småningom kom att kalla Engelsberg. Larsson Höök adlades och tog sig namnet Gyllenhöök. Han lät bygga sig en bostad på bruksområdet men bodde troligen bara sporadiskt där. Inga spår av denna byggnad finns idag. Bruket förblev endast en generation i familjens ägo och såldes efter Per Gyllenhööks död.

Den nye ägaren insatte dock Per Gyllenööks son Anders att som bruksföreståndare driva bruket. Anders Gyllenhöök byggde för sig och sin familj en mera ståndsmässig bostad, men inte heller denna vet man idag hur den såg ut. Man tänker sig att den kan ha varit en mangårdsbyggnad i karolinerstil, kanske något i stil med de nuvarande flyglarna.

En bit in på 1700-talet fick Engelsbergs bruk problem, bland annat som följd av de pågående krigen, och ägaren tvingades sälja bruket för att täcka de uppkomna skulderna. Det köptes 1728 av överstelöjtnant Lorenz Niclas Söderhielm.

Söderhielm startade en uppryckning av bruket, men drabbades 1746 av en brand som förstörde den Gyllenhöökska mangårdsbyggnaden och uthusen. Söderhielm lät uppföra en ny bostad åt sig på den gamlas plats. Inga ritningar finns bevarade och därför vet man inte hur den nya mangårdsbyggnaden såg ut från början.

1772 tog sonen Lorenz Petter Söderhielm över bruket. Denne lät modernisera delar av mangårdsbyggnaden. Bland annat fick den större fönsterrutor, som ny teknik gjort möjligt. Inredningen fick också en stram, gustaviansk stil. För att få plats med alla sina nitton barn lät Lorenz Petter uppföra den västra flygeln, numera kallad den Söderhielmska. Byggnaden uppfördes i en vid tiden omodern stil för att passa med den redan existerande östra flygeln, Engelbrektsflygeln. Det namnet kommer av att enligt en sägen frihetskämpen Engelbrekt skulle ha fötts i den. På Söderhielmarnas tid användes den som köksflygel.

Söderhielmarnas tid på Engelsberg var en blomstringstid för bruket. När den sista i familjen dog 1788 köptes Engelsberg av Ander Hebbe, som ägde Högfors bruk. Hebbe bosatte sig aldrig på bruket, och under hans tid skedde inga större förändringar.

Efter att Hebbe dött barnlös 1825 löste en av arvingarna, Gabriel Casper Timm, in de andras andelar och blev ensam ägare till Engelsbergs bruk. Denne gjorde nu genomgripande moderniseringar av den nedgångna herrgården och anordnade också trädgården och parken i stort sett som de ser ut idag.

Vill du veta mer om Engelsberg bruk kan jag rekommendera Världsarv Engelsbergs bruk av Thomas Brännström och Marita Jonsson, utgiven på Byggförlaget 2003. ISBN 91-7988-255-2. Boken är mycket intressant och välskriven och innehåller mängder av vackra och instruktiva bilder.

Engelsbergs bruk – hyttanläggningen

Det första besökaren till Engelsbergs bruk möter är den imponerande hyttanläggningen. Alla tillhörande byggnader utom kolhuset finns bevarade i stort sett som de såg ut efter den stora ombyggnaden 1879. Och inte bara byggnaderna är bevarade, utan också de maskiner och annan utrustning som användes vid järnframställningen. Och det är så enastående att UNESCO förklarat hela bruksmiljön som världsarv.

Idag skiner hela miljön, men så har det inte alltid varit. Hyttan köptes 1916 av Avesta Jernverks AB , dvs Johnsonkoncernen, och togs ur drift redan 1919. I princip lämnade man bara allt som det var den sista arbetsdagen, låste dörrarna och gick hem. Normalt skulle väl allt ha rivits, men ägaren, generalkonsul Axel Ax:son Johnson, som hade ett stort kulturhistoriskt intresse, såg till att byggnaderna fick stå kvar. Hus mår dock inte bra av att bara stå, och på 1960-talet hade förfallet gått ganska långt.

Då beslöt ägaren att i samarbete med Riksantikvarieämbetet rusta hela bruksmiljön. Upprustningen skedde i etapper under 1970-talet och ledde så småningom till den välansade kulturpark som området är idag.

Om man står på platsen för det gamla kolhuset ser man till vänster en byggnad med en vit skorsten. Det är rostugnsbyggnaden. I det stora huset till vänster finns själva masugnen. Bakom rostugnen och intill masugnen ligger malmkrossen.

Malmen kom till hyttan i stora stycken. Dessa slogs med släggor sönder till mindre bitar. Detta var ett kvinnoarbete. De mindre styckena fraktades sedan upp i rostugnskransen med hjälp av så kallade malmhundar, där malmen med en sinnrik självtippningsanordning tömdes ner i ugnen. Rostningen skedde för att rena järnet från föroreningar som arsenik och svavel, och också för att ta bort vatten och kolsyra.

Fortsättning följer …

Engelsbergs bruk

Norbergs bergslag i norra Västmanland är Sveriges äldsta centrum för järnhantering. Här har järn utvunnits och bearbetats sedan medeltiden. I Olsbenning i Norbergs kommun har man hittat en välbevarad hyttplats från 1100-talet, Lapphyttan. Men denna var inte ensam i sitt slag. Här fanns under medeltiden säkert ett hundratal hyttor, och många av dem brukades ända in på 1800-talet.

Så småningom började de små bondeägda hyttorna konkurreras ut av större anläggningar. Dessa hade sin blomstringstid under 1700- och 1800-talen, men under början av 1900-talet började tiden vara ute även för dem, och runt 1970 blåstes den sista masugnen ned.

Av hyttorna återstår idag i bästa fall mer eller mindre fallfärdiga ruiner, men många är helt försvunna. Ett praktfullt undantag utgör Engelsbergs bruk.

I Engelsberg finns en hel bruksmiljö från slutet av 1700-talet med herrgård, arbetarbostäder, hytta, smedja och åtskilliga ekonomibyggnader bevarad. Anläggningen har befunnits så historiskt värdefull att den i sin helhet 1993 blev upptagen på UNESCO:s världsarvslista.

Den hytta och masugn som finns idag byggdes 1778 – 1779 och byggdes om 1879. Den togs ur drift 1919. Det är en så kallad mulltimmerhytta, det vill säga masugnspipan, som är byggd av eldfast sten, är isolerad med jord och grus. Utvändigt är den klädd med timmer.

Så här gick järnframställningsprocessen till i hyttan:

Malmen transporterades först till rostugnen, där den värmdes och renades. Därefter krossades dem och transporterades upp till masugnskransen. Hit upp fördes också träkol och kalksten, vilka var nödvändiga för masugnsprocessen. Allt detta blandades ner i masugnspipan där det antändes. För att få upp tillräckligt hög temperatur pressades blästerluft in med hjälp av en blåsmaskin. När smältningen var klar låg järnet flytande i botten av masugnen, och föroreningarna, slaggen, flöt ovanpå. I nedre delen av pipan fanns därför två avtappningshål, ett undre för järnet och ett övre för slaggen. Det glödheta, rinnande järnet tappades ut i formar i golvet, där det stelnade och kunde transporteras vidare i form av fyrkantiga så kallade galtar. Dessa hade i formarna blivit märkta med brukets märke. Hela denna anläggning drevs av ett stort vattenhjul via ett komplicerat system av hjul, axlar och kättingar.