2. Rostning
Den första åtgärd som vidtogs med malmen sedan den kommit till hyttplatsen var rostning. Vid rostningen upphettades malmen för att avlägsna vatten och kolsyra och föroreningar som svavel och arsenik. Genom upphettningen blev malmen också spröd och lättare att senare krossa i mindre stycken.
Av gammalt hade man rostat malmen i öppna gropar. I en sluttning grävdes en grop som fordrades på tre sidor med sten eller slaggtegel. Den fjärde sidan var öppen. Gropen fylldes med ved. Sedan varvade man malm med småkol i flera varv och täckte det hela med kolstybb. Så antände man veden och genom den hetta som bildades rostades malmen.
Mot slutet av 1700-talet började man experimentera med riktiga ugnar för rostningen, och 1808 byggdes den första upprättstående rostugnen. De här ugnarna var vedeldade. De fungerade inte så bra, och fick därför inte så stor användning. Det var först sedan övermasmästaren Nils Starbäck (f. 1796, d. 1856 i Västerås) hade lyckats konstruera och bygga en ugn som eldades med masugnsgas som riktiga framsteg gjordes.
I Engelsberg rostade man länge i gropar, men 1848 lät dåvarande ägaren, Gabriel Caspar Timm, ovannämnde Starbäck uppföra en rostugn av egen konstruktion vid hyttan. Det finns bevarad en instruktion av Starbäcks egen hand för skötseln av rostugnen. Av denna framgår, att det inte var något enkelt jobb att sköta ugnen. Man måste se till att den värmdes upp långsamt för att den inte skulle spricka. Det kunde ta upp till en vecka innan man kunde elda för fullt. Denna första tid eldade man med ved, men när ugnen kommit upp i temperatur övergick man till att elda med de gaser som bildades i masugnen. Sedan gällde det att hålla en jämn värme runt om i ugnen och se till så att inga allt för små malmbitar tömdes i. Det skulle nämligen göra det hela för kompakt. Starbäck rekommenderar kuber med en sida av 6 till 8 tum.
Dessutom kunde det finnas andra problem att se upp med:
Starbäcks rostugn användes fram till omkring 1880, då den rostugn vi ser idag restes. Den är av Ernst Willgott Westmans (f. 1823 i Linköping, d. 1891) konstruktion.
Malmblocken som kom från gruvorna var för stora för att kunna gå direkt i rostugnen. De måste därför först slås sönder i mindre bitar med slägga på hyttbacken. Detta kallades handbokning och var ofta ett kvinnoarbete som pigorna fick utföra. Efter denna första krossning på hyttbacken fraktades så malmen med en liten vagn, kallad malmhund, uppför malmbanan till toppen av rostugnspipan.
Här tömdes malmhunden automatiskt och gick tillbaka för att fyllas på nytt.
Hunden drogs upp genom en fascinerande teknisk konstruktion.
Från det stora vattenhjulet som drev blåsmaskinen (mer om den senare) överfördes också kraft till en lång axel som över malmkrossens tak nådde en kraftig kätting. Denna kätting var via ett par hjul uppe på rostugnsbyggnaden fäst vid malmhunden och kunde så dra den uppför malmbanan.
Rostugnen eldades med masugnsgas. Denna fördes via ett rör från masugnen till ringtrumman runt rostugnens nedre del och därifrån via gasgluggarna in i gaskanaler i ugnens väggar. Spettgluggarna där ovanför användes om malmen packade sig för hårt längs ugnsväggarna. Då måste ugnsskötaren klättra upp på en stege och via gluggarna med ett spett röra om i malmen.
Ungefär varannan timme rakades rostad malm ut ur ugnen via uttagsgluggarna och motsvarande mängd orostad malm fylldes på. Den rostade malmen fördes på skottkärror ut över malmbåsen och tömdes där. Det var olika bås för olika sorters malm. Det var viktigt att man noga skilde på malmsorterna, eftersom varje sort krävde sin speciella behandling i masugnen.
Ingmars värld 