Ur min skissbok 3 – 2017

forstlingen-ii-w

Dagens bild onsdagen den 4 januari
föreställer Förstlingen II.

Förstlingen är det första svensktillverkade ångloket. Det byggdes 1853 vid Munktells verkstäder i Eskilstuna. Beställare var Norbergs Jernvägs Aktie Bolag. Det användes som arbetslok när man byggde en ”railwäg för hästkraft” för malmtransport mellan gruvfälten i Norberg och utskeppningshamnen vid sjön Åmänningen. Det smalspåriga loket togs snart tillbaka till Munktells och byggdes om till normalspår och hamnade därefter vid Nora-Ervalla järnväg.

Till hundraårsminnet 1953 restes en minnessten vid Gamla banan i Norberg.

Av den ursprungliga Förstlingen återstår endast några få delar, men ett antal entusiaster har byggt en exakt kopia av loket. Kopian, som har fått namnet Förstlingen II, stod färdig 2004 och finns utställd på Munktellmuseet i Eskilstuna.

Nystart

Min blogg har legat i träda ett bra tag, men nu är det dags att sätta fart på den igen. Sommaren kommer så sakteliga, och då blir det lättare att ta sig ut till alla motiv som man vill rita och måla. Och en del av mina alster kommer jag att som tidigare publicera här. Välkomna att titta in då och då och se vad jag har på gång.

Järnframställning vid Engelsbergs bruk

3. Krossning av malmen

Även om malmen hade krossats till mindre stycken före rostningen var dessa för stora för att kunna smältas i masugnen. Därför passerade malmen på sin väg till masugnskransen en malmkross, som malde ner den till hasselnötsstora bitar. Krossning av malmen kallades för bokning.

Vattenhjulet

Från malmbåsen kärrades malmen in på en plattform som låg över malmkrossen. Krossen drevs av ett stort vattenhjul och bestod av två grova, räfflade valsar.

Vals

Den ena av dessa var fäst vid vattenhjulets axel.

Grop

I golvet över valsarna fanns ett hål i vilket malmen tömdes. När vattnet drogs på och hjulet började snurra vreds valsarna mot varandra.

Malmen krossades mellan deras tänder och ramlade via en ränna ner i en malmhund, som därefter med hjälp av ett spel drogs upp till masugnskransen. Krossens vattenhjul drog också malmhunden.

Hundbana

Järnframställning vid Engelsbergs bruk

2. Rostning

Den första åtgärd som vidtogs med malmen sedan den kommit till hyttplatsen var rostning. Vid rostningen upphettades malmen för att avlägsna vatten och kolsyra och föroreningar som svavel och arsenik. Genom upphettningen blev malmen också spröd och lättare att senare krossa i mindre stycken.

Av gammalt hade man rostat malmen i öppna gropar. I en sluttning grävdes en grop som fordrades på tre sidor med sten eller slaggtegel. Den fjärde sidan var öppen. Gropen fylldes med ved. Sedan varvade man malm med småkol i flera varv och täckte det hela med kolstybb. Så antände man veden och genom den hetta som bildades rostades malmen.

Mot slutet av 1700-talet började man experimentera med riktiga ugnar för rostningen, och 1808 byggdes den första upprättstående rostugnen.  De här ugnarna var vedeldade. De fungerade inte så bra, och fick därför inte så stor användning. Det var först sedan övermasmästaren Nils Starbäck (f. 1796, d. 1856 i Västerås) hade lyckats konstruera och bygga en ugn som eldades med masugnsgas som riktiga framsteg gjordes.

I Engelsberg rostade man länge i gropar, men 1848 lät dåvarande ägaren, Gabriel Caspar Timm, ovannämnde Starbäck uppföra en rostugn av egen konstruktion vid hyttan. Det finns bevarad en instruktion av Starbäcks egen hand för skötseln av rostugnen. Av denna framgår, att det inte var något enkelt jobb att sköta ugnen. Man måste se till att den värmdes upp långsamt för att den inte skulle spricka. Det kunde ta upp till en vecka innan man kunde elda för fullt. Denna första tid eldade man med ved, men när ugnen kommit upp i temperatur övergick man till att elda med de gaser som bildades i masugnen. Sedan gällde det att hålla en jämn värme runt om i ugnen och se till så att inga allt för små malmbitar tömdes i. Det skulle nämligen göra det hela för kompakt. Starbäck rekommenderar kuber med en sida av 6 till 8 tum.

Dessutom kunde det finnas andra problem att se upp med:

Pojkar

Starbäcks rostugn användes fram till omkring 1880, då den rostugn vi ser idag restes. Den är av Ernst Willgott Westmans (f. 1823 i Linköping, d. 1891) konstruktion.

Rosthus

Malmblocken som kom från gruvorna var för stora för att kunna gå direkt i rostugnen. De måste därför först slås sönder i mindre bitar med slägga på hyttbacken. Detta kallades handbokning och var ofta ett kvinnoarbete som pigorna fick utföra. Efter denna första krossning på hyttbacken fraktades så malmen med en liten vagn, kallad malmhund, uppför malmbanan till toppen av rostugnspipan.

Malmhund

Här tömdes malmhunden automatiskt och gick tillbaka för att fyllas på nytt.

Toppen

Hunden drogs upp genom en fascinerande teknisk konstruktion.

Teknik

Från det stora vattenhjulet som drev blåsmaskinen (mer om den senare) överfördes också kraft till en lång axel som över malmkrossens tak nådde en kraftig kätting. Denna kätting var via ett par hjul uppe på rostugnsbyggnaden fäst vid malmhunden och kunde så dra den uppför malmbanan.

Rostugn

Rostugnen eldades med masugnsgas. Denna fördes via ett rör från masugnen till ringtrumman runt rostugnens nedre del och därifrån via gasgluggarna in i gaskanaler i ugnens väggar. Spettgluggarna där ovanför användes om malmen packade sig för hårt längs ugnsväggarna. Då måste ugnsskötaren klättra upp på en stege och via gluggarna med ett spett röra om i malmen.

Ungefär varannan timme rakades rostad malm ut ur ugnen via uttagsgluggarna och motsvarande mängd orostad malm fylldes på. Den rostade malmen fördes på skottkärror ut över malmbåsen och tömdes där. Det var olika bås för olika sorters malm. Det var viktigt att man noga skilde på malmsorterna, eftersom varje sort krävde sin speciella behandling i masugnen.

Järnframställning vid Engelsbergs bruk

1. Järnmalm

Järn förekommer i naturen praktiskt taget enbart i förening med syre. I det järnhaltiga mineralet ingår också andra kemiska ämnen som till exempel svavel, fosfor, kvarts med mera.

Om det järnhaltiga mineralet innehåller så stor andel rent järn att det är ekonomiskt lönsamt att bearbeta det kallas mineralet för järnmalm. Malm är alltså inte en geologisk utan en ekonomisk beteckning. Mineral som inte innehåller tillräcklig andel metall för att vara brytningsvärd kallas gråberg.

Vad som betraktas som malm varierar alltså beroende av aktuella produktionskostnader.

Med avseende på den kemiska sammansättningen indelas järnmalmerna i tre huvudgrupper.

Den första gruppen är limonit, vilken kanske är mer känd som sjö-och myrmalm. Den består av korn eller klumpar som avsatts ur järnhaltigt vatten. Avsättningarna av järn hämtades ur vattendragen och kunde bearbetas direkt. Denna malmtyp är idag av underordnad betydelse.

De andra två järnmalmerna bryts i gruvor. Malmen är då blandad med gråberg och malmen innehåller också olika föroreningar. Den måste alltså behandlas på olika sätt för att man ska kunna utvinna järnet, vilket vi kommer att se i det följande.

Hematit eller blodstensmalm är en omagnetisk malm, som förekommer allmänt i Bergslagens malmfält. Om man repar den med ett vasst föremål får repan en röd färg, vilket gett upphov till namnet blodstensmalm,

Magnetit eller svartmalm är en gråsvart järnoxid. Den är magnetisk och därför lätt att separera från gråberget. Magnetiten ger att svart streck vid repning. Den är vanligt förekommande i de norrländska malmfälten.