Dwingeloo

Dwingeloo är en av de bäst bevarade så kallade brinkdorpen i Nederländerna. Byn, som har anor tillbaka till 1100-talet, räknar idag ungefär två och ett halvt tusen invånare. 2012 blev Dwingeloo utropat till den grönaste byn i Europa i en internationell omröstning.

De Brink är den gamla bykärnan, omkring vilken bondgårdarna låg och dit boskapen tidigare drevs till natten. Här finns än idag en gammal branddamm och en musikpaviljong, och här pågår under sommarmånaderna olika aktiviteter.

Nära De Brink ligger Sint Nicolaas-kyrkan, som är byns kännemärke genom den för trakten ovanliga, lökformade tornspiran. Den uppfördes 1631, efter att den tidigare spiran störtat in. Kyrkan kallas också de Siepel efter ordet för lök på Drents-mål.

Det berättas en legend om hur den märkliga tornspiran kom till. Den knyts till jungfrun av Batinge, dotter till en storman i trakten. Denna jungfru hade fattat tycke för byggmästaren som skulle bygga det nya tornet. Varje dag red hon förbi och spanade på honom, och byggmästaren var inte okänslig för denna uppvaktning. Han blev så bedårad av hennes skönhet att han inte längre kunde göra sitt jobb.

Detta kunde naturligtvis inte få fortgå, så drotsen i Drenthe och jungfruns far skickade iväg henne på en lång resa. Men innan hon gav sig av lyckades hon berätta för sin älskling om sin drömbild av kyrkan. Denne såg till att uppföra tornet just så, och på så sätt fick Dwingeloo sitt avvikande torn.

Och sagan har ett lyckligt slut – det berättas att när bygget väl var klart fick de gifta sig med varandra!

Dwingeloo Radiotelescoop

I nationalparken Dwingelderveld på gränsen mellan skogen och Dwingeloosche Heide ligger en mäktig parabol. Det är radioteleskopet Dwingeloo Radiotelescoop.

När radioteleskopet 1956 kunde invigas av drottning Juliana, var det med sin diameter på 25 meter det största radioteleskopet i världen. Många berömda upptäckter har gjorts med det. Bland annat har man kunnat klarlägga strukturen på de gasmoln som omger Vintergatan. Två mycket avlägsna stjärnformationer har man också upptäckt med dess hjälp, vilka fått namnen Dwingeloo I och II.

Men den tekniska utvecklingen går framåt, och 1998 hade man inte längre vetenskaplig användning för teleskopet. Det kom att stå oanvänt och utan underhåll under flera år och blev till slut en fara för omgivningen. Man planerade för rivning.

Men 2007 grundades stiftelsen CAMRAS, för att med hjälp av frivilliga krafter återuppliva och driva anläggningen. Efter ett genomgripande restaureringsarbete, för vilket statliga pengar utgått, kunde i november 2012 den 38 ton tunga parabolen åter lyftas på plats på sin ställning. Under sommaren 2013 ska det numera äldsta vridbara radioteleskopet av denna storlek i världen åter vara i funktion.

Frivilligorganisationen CAMRAS kommer under måttot ”Användande är bästa garantin för bevarande” att driva teleskopet som ett fungerande industriminne. Det kommer att ställas till förfogande för undervisning och för användande av radioamatörer och amatörastronomer. På så sätt hoppas man kunna stimulera intresset för vetenskap och teknik hos ungdomen.

2009 förklarades Dwingeloo Radiotelescoop för riksmonument.

Dwingelderveld

Nationalparken Dwingelderveld är 3 700 hektar skog, flygsandsfält, pittoreska gamla byar och hedmarker. Dessa hedmarker är det största våta hedmarksområdet i Västeuropa och på grund av sitt rikt varierande djur- och växtliv mycket värdefullt.

Hedmarker är resultatet av människors verk. Våra förfäder lät sina djur beta på de en gång skogbeklädda markerna, och som resultat återstod efter århundradens bruk endast karg hed och öppen sand. I denna natur kunde bara mycket speciella djur- och växtarter överleva, och det är detta som gör området så värdefullt i dag.

Vid 1900-talets början pågick en snabb uppodling av sådana obrukade marker, och hade det inte varit för att en viss Jac. P. Thijsse en dag 1926 hade råkat se heden och fascineras av den, så skulle den säkert nu ha varit åkermark. Men han insåg värdet av denna unika natur och lyckades utverka skydd för hedområdet. Det vårdas nu av nederländska statliga myndigheter, som underhåller och restaurerar den känsliga naturen.

Utan betesdjur på heden skulle den snart bli skogbevuxen igen. Därför låter man fårhjordar och i mindre utsträckning också nötkreatur beta där. Här finns en unik fårras, det Drentska hedfåret, där även tackorna har horn. Rasen var näst intill utdöd men är nu räddad.

Genom området löper mängder av vandrings- och cykelleder, och det ger besökaren möjlighet att på nära håll uppleva alla unika växter, fjärilar, fåglar och reptiler.

Insekthotellet i Lhee

Efter en skön natts sömn i husbilen på den trevliga och välskötta campingplatsen De Olde Bârgen var vi redo för en ny cykeltur. Campingen ligger alldeles i kanten av nationalparken Dwingelderveld. Vi cyklade omkring i en omväxlande skog med olika trädslag, och på vissa områden låg sandgrunden i dagen.

Så småningom kom vi fram till Informatiecentrum Lhee. Medan mina vänner studerade informationen och samrådde om bästa vägen att fortsätta, ägnade jag min uppmärksamhet åt ett mycket speciellt hotell i närheten. Det var ett lyxhotell för insekter, byggt i fyra välinredda våningar och med hotellskylt och allt.

Hotellet kom till hösten 2012 inom ramen för ett aktivitetsprogram för barn, Oktobermaand Kindermaand. Konstnären Wilfred Vermeulen fick uppdraget att rita hotellet, och en söndag byggdes det av ett fyrtiotal barn från trakten. Hotellet ska tjäna som boplats för olika typer av insekter och även för bin, är det tänkt.

Bin är livsnödvändiga för livet på jorden. De pollinerar fruktträd, bärbuskar och örter, och utan dem skulle vi inte få vare sig frukt eller bär. Honungsbin bor ju i samhällen i bikupor, men det finns 320 olika sorters solitära bin i Nederländerna. De lever alltså ensamma, och honorna svarar själva för att samla in nektar, bygga bo och ta hand om äggen. Dessa bin har en dålig situation i Nederländerna, eftersom landet är så fattigt på naturliga boplatser för dem.

Därför propageras det för att bygga bihotell, och sådana verkar vara rikligt förekommande. Det behöver inte vara så märkvärdigt. Man kan till exempel borra mängder av små hål i en bräda eller bunta ihop tunna bambukvistar för att ge bina en lugn plats att bo på och lägga sina ägg.

Det behöver inte vara ett fyra våningars lyxhotell, som det jag just sett!

Diever

Diever är en större by på drygt 2 000 invånare. Den har anor tillbaka till medeltiden och är av en typ som är karaktäristisk för äldre byar på sandmarkerna. Runt en central plats i byn, kallad brink, låg bondgårdarna och utanför dem åkrarna och därutanför hedmarkerna. På den centrala platsen fanns vatten för djuren.

Diever, som ligger i utkanten av nationalparken Drents-Friese Wold, är utgångspunkt för många vandrings- och cykelleder genom parken. Men mest känd är byn för sin Shakespeareteater, en friluftsteater, där man varje år sedan 1946 uppför skådespel av William Shakespeare. Det är ett gemensamhetsprojekt, som till stor del utförs av frivilliga krafter och med amatörskådespelare.

De Toneelvereniging Diever grundades 1946 av den teaterintresserade husläkaren doktor Broekema, och under över trettio år skapade denne eldsjäl Shakespeare-föreställningar i klassisk, romantisk stil, starkt präglade in i minsta detalj av hans egen vision.

När Broekema 1979 hastigt avled övertogs ledningen för teatern av den teaterutbildade Wil ter Horst-Rep, vilken så småningom utvecklade en mer realistisk tolkning av Shakespeares texter.

Sedan 1999 leds teatern av Jack Nieborg, som riktar sig till en bredare publik med stora föreställningar med många skådespelare och oväntade, ofta komiska teatereffekter.

Föreställningarna på Shakespeare Theater Diever är mycket uppmärksammade, både nationellt och internationellt och ses av cirka 18 000 besökare varje år.

Om du är intresserad av att veta mer om teatern och dess verksamhet föreslår jag att du kollar den här filmen, som är en kortversion av en DVD som spelades in till teaterns 65-årsjubileum 2011.

Hunebed D52

Längs hela Europas kust från Norge till Portugal finns en typ av megalitgravar, som vi i Sverige kallar dös. I Nederländerna kallas de hunebed, längre söderut dolmen. Det är gravkamrar, byggda av stora flyttblock, och de knyts till en bondekultur under yngre stenåldern (runt 3000 år f.Kr.) som fått namnet Trattbägarkulturen, efter formen på de lerkärl man hittat från tiden.

Sverige har inte många dösar av denna typ, cirka 100, och de finns framförallt i Skåne och Bohuslän. Danmark har däremot 4500 bevarade, spridda över hela landet. I Nederländerna finns 54 hunebedden, varav 52 i provinsen Drenthe och de övriga 2 i angränsande Groningen. Många fler har funnits, men de har under tidernas lopp förstörts. De stora stenblocken har krossats och bland annat använts som fyllnadsmaterial vid vägbyggen och kanalvallar.

En hunebed består av ett antal upprättstående väggstenar, täckta av ett eller flera takblock. Detta är vad man idag ser av de bevarade hunebed-erna, men ursprungligen var gliporna mellan väggstenarna utfyllda med mindre stenar, och alltihop var täckt med sand, jord eller grästorvor. Det enda som syntes var överdelen av de största täckstenarna. Runt alltihop hade man sedan en krans av mindre stenar, som skulle förhindra att täckningsmaterialet rann bort. På långsidan (i allmänhet vänd mot söder) fanns ingången, vilken man tror hade en dörr av trä.

Flyttblocken väger mellan 2 och 20 ton. Hur i all världen kunde stenåldersmänniskorna hantera dessa bjässar? Ja, där står vi svarslösa, vare sig det gäller Stonehenge, statyerna på Påskön eller stenåldersgravarna i Drenthe. Många teorier har förts fram. På medeltiden kunde man inte tänka sig att de byggts av människor. De måste ha byggts av jättar, och säkert bodde det andar i dem, kanske var de till och med djävulens boning.

Själva ordet hunebed går tillbaka på denna tro. År 1660 publicerade predikanten Johan Picardt en beskrivning av glömda antika minnesmärken i det aktuella området. Där talar han om ”stenhögar, byggda av ruskiga barbariska och grymma jättar, hunyer, giganter”. Detta stämde med den då gällande ortodoxa bibelförklaringen, vilken hävdade att före Syndafloden beboddes jorden av jättar. Termen hunyen satte sig fast och gav upphov till namnet hunebed. Idag föreställer man sig att stenåldersmänniskorna rullade stenblocken på stockar.

Alla 54 hunebed-erna har ett nummer, och vi har nu besett och beklättrat Hunebed D52 utanför Diever. För naturligvis måste en barnslig typ som jag klättra upp på de stora stenarna. Och därmed hade sånär min resa kunnat vara slut. När jag skulle hoppa ner ropade Margreet: ”Hoppa inte, klättra!”, men sånt lyssnar man ju inte på, det var ju bara en meter. Så jag hoppade, utan att tänka på att marken bestod av sand, och att på sand glider man lätt iväg. I nästa ögonblick landade jag med en smäll raklång på rygg. Hade jag bara glidit en centimeter kortare hade jag landat med en smäll med nacken i stenblocket i stället. Det hade inte varit kul! Kanske ska man lyssna på goda råd!

Ut i skogen

Fram på eftermiddagen körde vi in på parkeringen i centrum av Diever, en större by eller liten stad, som ligger i utkanten av Nationalparken Drents-Friese Wold. Eftersom vi hade husbilen lastad med cyklar var det bara att lyfta ner dem och ge sig ut i skogen.

Vädrets makter var på vår sida. Betydligt skönare temperatur än i Boazum och inget regn. Det blev en skön cykeltur på elva, tolv kilometer på ömsom asfalterade cykelvägar, ömsom på mera naturnära stigar. På många ställen var den sandiga grunden mycket påtaglig.

Nationalparken är ett mycket populärt rekreationsområde, och vi passerade bland mycket annat också både campingplats och en mycket modern och påkostad semesterby.

När vi efter en härlig rundtur på våra cyklar åter närmade oss Diever stannade vi till vid Hunebed D52. Det ska jag berätta om i morgon.

Utfärd till Drenthe

På pingstdagen vände vi ryggen åt kylan och regnet i Boazum, packade in oss i husbilen och styrde kosan mot Frieslands grannprovins i öster, Drenthe.

Strax på andra sidan gränsen ligger Nationalparken Drents-Friese Wold. Förekomsten av gravhögar och en stendös (på nederländska hunnebed) visar att människor har bott här sedan istiden. Så småningom utformade sig det för området typiska landskapet. Runt byarna låg åkermark och därutanför fanns hedmarker, som användes som betesmarker för framför allt får. För gödsling av åkrarna använde man gödseln från djuren, blandad med torvor från hedarna.

Detta slet under tidens gång hårt på hedmarkerna, som började ombildas till flygsandsområden. Det hela blev slutligen så allvarligt att flygsanden hotade byar och åkermarker, och för att försöka binda sanden började man vid slutet av 1800-talet att plantera in skog i liten skala.

När utvecklingen av konstgödsel gjort att man inte längre behövde använda naturgödsel blandat med material från hedarna för gödning, kunde man vid 1900-talets början börja med skogsplantering i stor skala och lyckades på så sätt stoppa försandningen. Vissa delar av hedmarken odlades upp till åkermark. Mindre flygsandsområden finns också bevarade. För att skydda detta värdefulla naturområde har det förklarats som nationalpark.

Inom nationalparken är cykel- och promenadvägar anlagda, och området är ett mycket populärt utflyktsmål. Här hoppades vi att vi skulle få ett par dagar med härliga cykelturer i det mycket speciella landskapet.

Vindrosen i Lytsewierrum

Mitt emot Lytsewierrum på fälten på andra sidan vägen står en av byns tre riksmonument, den stora amerikanska vindmotorn ”Greate Wierrum”. En vindmotor användes för att reglera vattenståndet i en polder, ett från vattnet erövrat område. En polder skyddas av en invallning och med vindmotorns hjälp kunde man föra ut överskottsvatten från poldern till kanaler utanför den. Vindmotorerna användes en kort period förra hälften av 1900-talet. De ersatte de traditionella nederländska väderkvarnarna, men slogs snart ut av modernare teknik, först ångdrift och senare elektricitet.

I en amerikansk vindmotor drivs pumpanordningen av det stora vindhjulet, även kallat vindros. Den består av ett antal tvärställda blad som fångar vinden och får hjulet att snurra. Via olika drev överförs kraften till pumpen. Till vindhjulet är kopplade två stora fenor. Med huvudfenan ställer anordningen in sig själv efter vindriktningen, med den andra reglerar den sig efter vindstyrkan. Blåser det för hårt ställer sig sekundärfenan parallell med vindhjulet, som därmed förs ur vinden. På så sätt skadas det inte vid för hård vind.

Vindmotorn ”Greate Wierrum” byggdes 1922 i Tyskland. Den är av typen Herkules Metallicus Vindturbin. Vattnet forslas upp från poldern med hjälp av en skruv med 1,37 meters diameter, vilken maximalt kan snurra 37 varv per minut. Tornet är 14 meter högt, hjulet har en diameter av 11 meter och består av 30 stålblad. Därmed är det den högsta amerikanska vindmotorn i Nederländerna.

Lytsewierrum

På min rundtur på cykel har jag nu lämnat Itens på väg tillbaka till Boazum. Ungefär halvvägs passerar jag en by ute på fältet till höger om vägen. Det är Lytsewierrum, en pytteliten by på 12 hus runt kyrkan. 30 personer bor i bykärnan, totalt kommer man upp till 70 om man räknar in ytterområdena.

Byn saknar genomfart för trafik och har så gjort sedan början av 1800-talet. Då levde i byn en storbonde vid namn Cornelis Rimmerts Faber. Denne ägde tre stora bondgårdar, och som den pamp i byn han var hade han ibland svårt att skilja sina privata intressen från byns gemensamma. När därför en ny väg planerades såg han till att den drogs på avstånd utanför byn, så att den inte skulle inkräkta på hans egendomar.

Byn har tre sevärdheter som är upptagna på Nederländernas lista över riksmonument. Det är kyrkan, Gertrudiskerk, från 1557, en bondgård och den amerikanska väderkvarnen. Under några veckor i juni anordnas konstutställning i trädgården kring det förutvarande pastorsbostället. Byn hyser också ett bed-and-breakfast.