Kategoriarkiv: Köping

by

Veckans bild: Bååthska villan

Förra veckan berättade jag om hur Otto Hallström kom till Köping och köpte ett par tomter längs ån för att starta industriverksamhet. Redan från början hade han utbyggnadsplaner och köpte genast sex ytterligare tomter i närheten.

På en av dessa år 1856 förvärvade tomterna fanns ett litet bostadshus, som Hallström renoverade och byggde till och bosatte sig i med sin familj. Denna Hallströmska villan tjänade sedan som chefsbostad för Hallströms söner vart efter som de tog över disponentskapet för KMV, Köpings Mekaniska Verkstad. I början av 1900-talet gjordes en genomgripande ombyggnad av villan. Den har ursprungligen varit rödfärgad, men är numera ljusgrå. Den siste Hallström, Hadar, lämnade villan 1922.

En ny villa för KMV:s företagsledare stod färdig 1909. Det är den av Albin Brag ritade villan i engelsk cottage-stil, som jag skrivit om tidigare.

Varifrån har då villan fått det nu använda namnet Bååthska villan? Sedan Hallströmarna flyttat ut hyrdes villan under ett par decennier av distriktslantmätaren Pehr Båth. Den sägs under Båths tid i folkmun ha kallats för Båthuset .

Idag används Bååthska villan av Köpings kommun för ungdomsverksamhet. Här finns fritidsgård, Bååten, för ungdomar från 12 år och uppåt, med många olika aktiviteter. Härifrån leds också Kultur & Fritids barn- och ungdomsverksamhet. Vill du veta mer om den verksamheten kan du klicka på denna länk

http://www.koping.se/nyhetslista/nyheter-uppleva-och-gora/baathen-inte-bara-fritidsgard/

En viss förvirring verkar råda när det gäller stavningen av namnet på villan. Vi har Bååthska villan, vi har fritidsgården, som omväxlande stavas Bååten och Bååthen. Så har vi distriktslantmätaren, som omnämns som Pehr Båth. Vilket är riktigare? Nyfiken googlar jag på distriktslantmätare Pehr Båth, och får då upp Sveriges statskalender 1925, där jag inhämtar att han stavade sitt namn Pehr Båth, att han var född 1880 och att han tillträdde sin tjänst i Köping 1920, alltså ett par år innan den Hallströmska villan blev hyresledig.

Vill du veta mer om Köpings Mekaniska Verkstad och familjen Hallström föreslår jag artiklarna När industrin kom till Köping i Ärat ditt namn – Köpingsboken 2006 (ISBN 978-91-974380-6-3) och Köpings Mekaniska Verkstad och Volvo Köpingverken i Oskar Björnänger, Köping från forntid till nutid (Köping 1989, ISBN saknas). Vill du gå litet mera på djupet finns Carl Otto Hallström, Köpings mekaniska verkstads historia 1856-1981 (Köping 1948).

by

Veckans bild: Köpings Mekaniska Verkstad, KMV

KMV var länge den dominerande industrin i Köping. Företaget grundades 1856 av civilingenjören Otto Gottfried Hallström, som sedan ledde verksamheten fram till sin död 1880. Efter Hallströms bortgång övertogs ledningen i tur och ordning av sönerna Ivar, Hjalmar, Gunnar och Hadar, samt slutligen av Gunnar Hallströms son Omar.

Otto Hallström hade tidigt kommit i kontakt med nymodigheten järnvägar och hade fascinerats av denna nya företeelse. Han ville skapa en fabrik där han kunde bygga lokomotiv och järnvägsvagnar! Och han hade kommit fram till att Köping var den lämpliga platsen för en sådan verkstad.

Köping hade nämligen en å med ett vattenfall som kunde ge kraft, en hamn för vidaretransport av de producerade varorna, och till Köping planerades järnvägslinjer som skulle knyta staden både till Stockholm och till hamnar vid Vänern.

1856 – 57 byggdes gjuteri, smedja och verkstad och verksamheten startade. Men Hallström möttes av svårigheter redan från början. Det var svårt att få tag på yrkeskunnigt folk, Köping var ju vid den här tiden fortfarande mer eller mindre ett bondesamhälle. Konjunkturen vek också ganska snart efter starten. Och så det hårdaste slaget: den planerade järnvägen Köping – Hult skulle inte komma att nå staden, och stambanan Stockholm – Göteborg kom att dras söder om Mälaren istället för via Köping. Därmed föll drömmen om att tillverka ångvagnar för järnvägen.

Hallström fick därför ställa om inriktningen på sin verksamhet till produktion för närmarknaden. Allt som kunde gjutas och smidas tillverkades, hjulaxlar, gatlyktor, destillationsapparater. spisar. strykjärn och hundratals andra artiklar.

1872 ombildades företaget till aktiebolag under namnet Köpings Mekaniska Verkstads Aktiebolag, KMVA.

Så småningom kom KMVA:s viktigaste produkter att bli kuggjul och verktygsmaskiner som svarvar, fräsar och borrmaskiner. Företagets stora tekniska kunskaper inom dessa områden ledde 1926 till en ny fas i bolagets utveckling.

Företagets nye disponent Gösta Klemming hade goda kontakter med det nystartade AB Volvo, och genom hans medverkan kom ett avtal till stånd om tillverkning av växellådor för den nya biltillverkaren. Från den allra första bilen, som kom 1927, satt det sedan växellådor från KMVA i både personbilar och lastbilar från Volvo.

Samarbetet mellan KMVA och Volvo utvecklades och fördjupades, och 1942 blev nästa naturliga steg ett totalt samgående. 1958 delades sedan Köpings Mekaniska Verkstads AB upp i två bolag, KMVA, som tillverkade verktygsmaskiner, och Volvo-Köpingverken AB, som tog hand om tillverkningen av växellådor. 1969 var slutligen tiden ute för Köpings Mekaniska Verkstads Aktiebolag, och det upphörde som bolag.

I byggnaden på min teckning, turbinhallen och vattentornet, finns numera Bil- & Teknikhistoriska Samlingarna, i vardagslag kallat Bilmuseet.

by

Veckans bild: Dybecksgården

Den här veckan har jag valt en bild som anknyter till den gångna veckans nationaldagsfirande. Från Solliden-scenen på Skansen till minsta festplats i avlägsnaste avkrok av landet har vår nationalsång, Du gamla, du fria, sjungits. Du vet säkert att texten är skriven av Richard Dybeck, men du visste kanske inte att Dybeck stammade från Köpings-trakten.

Richard Dybeck föddes 1811 i Odensvi prästgård, en knapp mil norr om Köping. Det är denna prästgård som numera kallas Dybecksgården. Den byggdes på 1770-talet, och var då en envåningsbyggnad. I mitten av 1800-talet byggdes sedan övervåningen till, och byggnaden fick sitt nuvarande utseende. Men detta skedde alltså långt efter det att Richard Dybeck lämnat sitt barndomshem.

Framför hembygdsgården avtäcktes 1954 en byst av Richard Dybeck, utförd av en konstnär från trakten, Signe Ehrenborg Lorichs.

Dybecksgården är församlingshem för Svenska kyrkan, och den används som hembygdsgård. För något år sedan ville kyrkan göra sig av med gården för att minska sina kostnader, men detta väckte starka reaktioner i bygden, och protestmöten arrangerades. Slutresultatet blev att kyrkan backade från planerna på en försäljning. Istället beslöt man att utföra vissa renoveringsarbeten, och att ingå ett avtal med Hembygdsföreningen om nyttjandet av gården.

Vid Dybecksgården firas våra stora helgdagar, som Valborgsmässoafton och Nationaldagen. I onsdags hölls alltså den traditionella Nationaldagsfrukosten på gården. Från klockan nio kunde man njuta av kaffe, smörgås och bakelse, och även andlig spis bjöds i form av musik, folkdans, sång och högtidstal.

Richard Dybeck utbildade sig till jurist, men hans stora intresse var fornforskning och folklivsforskning. Efter några år som jurist lämnade Dybeck den banan och ägnade sig helt åt sina intressen. Han reste landet runt och upptecknade folksagor och sägner, folkvisor och folkmusik med mera. Han intresserade sig särskilt för runstenar och lyckade spåra upp ett stort antal gömda och glömda dylika. Sina fynd publicerade han i sina egna tidskrifter Runa och Antikvarisk tidskrift.

Texten till vår nationalsång Du gamla, du fria skrev Dybeck till en gammal folklig ballad från Västmanland, som han hade upptecknat. Den hette Så rider jag mig över tolfmilan skog, och handlar om en riddare som kommer hem efter något uppdrag och finner att hans fästmö har gått bort under tiden. Slutligen finner han sig dock en ny mö.

Andra kända visor som Dybeck diktat är Mandom, mod och morske män, till en marschmelodi från Orsa, och Kristallen den fina.

Richard Dybeck avled 1877. Han ligger begravd på Norra begravningsplatsen i Solna. En minnessten finns rest över honom, men platsen för hans grav är okänd.

by

Veckans bild: Den gamla pumpen

Den här gamla vattenpumpen står på det lilla Vågtorget i Köping. Vågtorget ligger mitt emot Köpings museum och inte långt från järnvägsstationen. Det är numera inget torg utan en liten park med bänkar och träd. Här står ett av Köpings största träd, en mäktig poppel.

Namnet har platsen fått av att det här vid början av 1600-talet var en vågplats. Järnet som utvunnits i gruvorna och bearbetats i smedjorna i Bergslagen skulle, innan det lastades på fraktskutor för vidare transport ut i världen, vägas och kvalitetskontrolleras. Alla järnbruk och stångjärnshammare som tillhörde Köpings handelsområde skulle utföra sitt järn via Köpings järnvåg. Här upptogs också de olika skatter, tullar och avgifter som järnet belastades med.

På den här platsen uppfördes 1613 en lastkaj för fartyg och ett våghus samt ett antal bodar. Efter en kortare tid byggdes en bättre kaj och ett större våghus litet längre söderut, och antalet vågbodar utökades. Så småningom gjorde landhöjningen att vattendjupet vid denna inre del av hamnen inte längre räckte till för fraktskutorna, och vågverksamheten flyttade längre ut mot Mälaren.

by

Veckans bild: Köpings kyrka

Vi har en praktfull kyrka i Köping med ett mycket vackert torn i barockstil. Den ligger högt på resterna av den gamla Köpingsåsen och är synlig vida omkring över det platta landskapet runt staden.

En kyrkobyggnad har troligen funnits på den nuvarande kyrkans plats sedan början av 1300-talet, men dokument saknas för de första århundradena, varför olika uppfattningar om kyrkans tidiga verksamhet och byggnadernas utseende existerar. De olika lägren stöder sig på diverse svaga urkunder. I det sammanhanget stöter vi på Nils Rabenius, en ökänd urkundsförfalskande präst från slutet av 1600- och början av 1700-talet. Blir du nyfiken på den mannen kan du läsa en artikel om honom här:

http://runeberg.org/nfcb/0435.html

De första vederhäftiga beläggen för kyrkans utseende är från slutet av 1600-talet. Den dåvarande byggnaden hade blivit för liten på grund av befolkningens tillväxt, och man ville bygga till den existerande huskroppen. Det finns en ritning från 1691 över utbyggnadsplanerna. Men det var ont om pengar och bygget gick sakta.

Då engagerade sig kung Karl XI av okänd anledning i bygget. Han beordrade 1691 Nicodemus Tessin d.y., Sveriges då främste arkitekt, att rita ett förslag till om- och utbyggnad av kyrkan. Tessin dröjde med ritningarna i flera år, och 1697 hade kungen fått nog och befallde i ett skarpt brev Tessin att sluta med sölandet, och ritningarna kom till stånd.

Kyrkans yttre stod färdigt 1703, och ínredningen var klar 1706. Kyrkan saknade dock fortfarande torn. Detta stod färdigt först 1741, tretton år efter Tessins död. Därmed uppstår frågan om Tessin verkligen har ritat också tornet, eller om någon annan gjort det, kanske i så fall hans efterföljare, Carl Hårleman.

Dagens kyrkobyggnad ser i huvudsak ut som 1700-talskyrkan. Renoveringar och moderniseringar har naturligvis genomförts under åren. Den mest omfattande upprustningen skedde under en tjugoårsperiod från 1954, då mängder av skavanker åtgärdades.

Kyrkan har naturligtvis en mängd klenoder och dyrbara föremål. Här vill jag nöja mig med att nämna det vackra altarskåpet. Det finns ingen samtida dokumentation över var och av vem det tillverkats eller om hur det har hamnat i Köpings kyrka. Sakkunniga anser sig emellertid kunna säga att skåpet sannolikt tillverkats omkring 1520 av en nordtysk mästare. Förmodligen har någon välbärgad köpingsbo skänkt skåpet till kyrkan. Församlingen själv hade knappast råd att köpa en sådan praktpjäs.

Vill du veta mer om Köpings kyrka, dess altarskåp och andra inventarier rekommenderar jag några intressanta artiklar i Ja, jag vill leva! – Köpingsboken 2009 (ISBN 978-91-977906-0-4).

by

Veckans bild: Prostgården

På prostgården finns förutom manbyggnaden ytterligare fyra byggnader, alla huvudsakligen från 1700-talet, samt en stenkällare från medeltiden. Dessa byggnader ger en bild av gamla tiders byggnadsskick och blev byggnadsminnesförklarade 1988.

Men vår prostgård är inte längre någon prostgård. För några år sedan hade kyrkoherden fått nog av den omoderna, opraktiska tjänstebostaden och valde att flytta till ett mera tidsenligt boende.

För kyrkan blev det för dyrt att behålla dessa byggnader när inte prästen längre bodde där, och 2007 sålde kyrkan fastigheten till sängtillverkaren Hästens, ett företag här på orten.

En dag sommaren 2008 hade Hästens öppet hus i Prostgården för att ge intresserade möjlighet att komma in och se hur det såg ut i de gamla husen. Man ville också presentera planerna med sitt förvärv. Tanken var att inrätta konferenslokaler och hotellrum, kanske främst för företagets egna gäster. Ombyggnaden skulle ske med varsamhet och med känsla för husets karaktär.

Jag tog chansen att följa med på en guidad tur genom huvudbyggnaden. Utifrån ger huset ett pampigt intryck, men därinne kändes det ganska trångt och instängt. Desto öppnare och friare kändes därefter den stora trädgården. Denna ska även i fortsättningen stå öppen för Köpingsborna, lovade Hästens VD Jan Ryde vid en liten högtidlig ceremoni nere i parken. Tillsammans med kommunalrådet Elisabeth Salomonsson planterade Jan Ryde ett vårdträd som en symbol för det goda samarbetet mellan kommunen och företaget.

Vill du veta mer om hur prostgården har utvecklats genom århundradena och under vilka villkor prästerna levde och verkade kan jag rekommendera dig att läsa Roland Molins artikel Köpings prostgård i Laglösaköping – Köpingsboken 2008 (ISBN 978-91-974380-6-3).

by

Borgmästargården och KMV:s direktörsvilla

Om du kommer till Köping med tåg är den första byggnad du ser efter att ha lämnat stationsområdet ett pampigt, gult hus. Det är den så kallade Borgmästargården. Detta bostadshus i en enkel jugendstil är i mitt tycke en av Köpings vackraste byggnader. Huset uppfördes 1909 efter ritningar av arkitekten Albin Brag.

Albin Brag föddes 1878 i Söderköping och dog 1937 i Stockholm. Utöver sin omfattande verksamhet som arkitekt hann han också med att måla akvarell, etsa och skulptera. Han ritade allt från fabriksbyggnader till småhus, herrgårdar, ålderdomshem, hyreshus. Han var verksam på många håll i landet, här i Mellansverige bland annat i Fagersta och Hallstahammar. I Köping har han ritat ytterligare ett hus, Köpings Mekaniska Verkstads direktörsbostad, som ligger mitt emot Borgmästargården på andra sidan Glasgatan.

Utöver KMV:s direktörsvilla i Köping ritade arkitekten villor på andra håll i landet, bland annat hela sju villor i Storängen i Nacka. Flera av dessa ritades för framstående konstnärer och författare som Richard Bergh, makarna Pauli och författaren Per Hallström. Häromdagen träffade jag gamla vänner som nu bor i en annan del av Nacka, men som tidigare bott i Storängen. När jag förde på tal att vi i Köping har två hus av en arkitekt som också varit verksam i Storängen visade det sig att mina vänner tidigare hade bott just i Per Hallströms hus. Ja, världen är liten!

På tal om att världen är liten: det finns ju en idé om att vem som helst av oss inte är längre än sex steg från vem som helst annan här på jorden. Tanken kommer från ett experiment som en Stanley Milgram gjorde på sextiotalet. Han gav några hundra personer i en viss del av USA varsitt brev, adresserat till en viss person i Boston. De måste överlämna brevet personligen till någon som de trodde kunde känna någon annan, som i sin tur kunde känna någon, och så småningom skulle man komma fram till någon som kände mottagaren och kunde överlämna brevet. Det visade sig att det i genomsnitt bara hade krävts en kedja på sex personer för att breven skulle nå fram.

För inte så länge sedan gjordes experimentet om med närmare hundratusen deltagare och arton mottagare utspridda över hela jorden. Denna gång använde man sig naturligtvis av e-post i stället för att överlämna breven personligen. Hur otroligt det än kan låta behövdes det inte heller denna gång fler än sex steg i genomsnitt för att meddelandena skulle nå sina mottagare. Märkligt!

För övrigt pågår det i Sveriges Radio P4 på helgdagsmorgnar en lek som är en variant på detta tema. Programmet heter Sverigeresan och går ut på att man genom en improviserad telefonkedja ska nå från en person i en ort i en del av Sverige till någon person, bosatt i en ort i en annan del av landet. Den ena personen ringer någon han eller hon känner på någon plats som ligger närmare målet än den där personen befinner sig, och så vidare. Mitt intryck är att man brukar nå fram till målet innan programtiden är slut. Jag tittade på P4:s hemsida för att se om det fanns någon statistik över hur många led som krävts i varje program för att nå målet, men jag kunde inte hitta någon. Mitt intryck är att det tar fler än sex steg, men förutsättningarna är ju också annorlunda, i det ena fallet skulle man nå en viss, bestämd person, i det andra fallet någon vem som helst som bor på en viss plats. Men förvånande är det hur nära vi är kedjade vid varandra!